För ett par dagar sedan lade jag upp en bild på instagram där jag skrev att jag väljer att inte använda Lyra i min avel av defektfria och obesläktade hoppkaniner. Tanken var hela tiden att det skulle komma ett mer utförligt blogginlägg som förklaring, men jag är hemma just nu av en anledning, och det är att jag har - eller nu har haft - influensa och de senaste dagarna inte orkat göra mycket alls, än mindre tänka. Därför har inget blogginlägg kommit, med följden att några uppenbarligen tar mig för någon med mer kunskap och erfarenhet än den jag är, och tolkar mitt inlägg som att både Lyra och hennes pappa och kullsyskon skulle vara dåliga avelskaniner eftersom att jag uppenbarligen hittat defekter i stammen. NEJ - nej, det är inte vad jag menar. Det är i princip motsatsen till vad jag egentligen tycker om henne. I det här inlägget hoppas jag kunna klargöra vad det är jag menar, och varför. Det kommer bli långt, det kommer bli övertydligt, det kommer upprepa sig själv, men vad jag vill få fram är att LYRA, HENNES SYSTRAR, OCH HENNES FÖRÄLDRAR ÄR ALLA UTMÄRKT AVELSMATERIAL, för någon som har andra mål än vad jag har. Till och med för någon som har delvis samma mål som jag har. Det hela började med att jag lade ner ett par veckor på att få fram hela Lyras stam och få ner den på papper. Eftersom att jag visste att hennes stam inte var okänd, ville jag kunna visa de som eventuellt i framtiden skulle kunna vara intresserade av att köpa en avkomma från henne, att både hon och fadern har känd stam och minsann är obesläktade ändå. Förr eller senare, lär släktträdet hamna även på Lyras egen sida, för allmän beskådan. Det som där dyker upp, är att farmors farfar är en rexpälsad dvärgvädur med anlag för satinpäls, och därifrån och bakåt finns släkten att finna på hemsidan rexsatinlinjer.weebly.com. Denna farmors farfars far har en helsyster som lämnat bettfel, och farmors farfars mor har i sin tur en fader som lämnat bettfel i en annan kombination. Denna farmors farfars morfar förekommer på ytterligare ett ställe i samma del av släkten. Detta är alltså 5-6 generationer bak i släkten, och därmed längre bak än var vi finner vissa eventuella bettfelsbärare hos en del av de hoppavlade kaninerna. Det är också endast på ett ställe i släkten, jämfört med de hoppkaniner som generellt sett anses som relativt säkra att avla på, där det finns bettfelsbärare långt tillbaka i släkten på flera ställen, inte alltför sällan på ett par ställen både hon mamman och hos pappan. Här däremot, handlar det om Lyras farmor som har dessa dvärgvädurar i släkten, när farfar och morfar är renrasiga belgiska harar och mormor är renrasig rex. Så vitt jag vet förekommer bettfel knappt hos rex och belgisk hare - är du av annan uppfattning så rätta mig gärna - och med tanke på det har hon ju bästa möjliga förutsättningar för att vara helt defektfri trots att hon där bak har en individ med bettfel bak i stammen. De av er som tog mitt lilla inlägg som ursäkt för att ifrågasätta Emmeli, Lyras uppfödare, bör härmed kunna inse att både Arthur - Lyras pappa - och Humlan - Lyras syster - och Lyra själv, tillsammans med de två systrarna Henny och Zoey, är alldeles utmärkta avelsdjur, och risken för defekter är såpass liten att jag inte kan se något fel med fortsatt avel. Och jag har aldrig påstått något annat. Det jag skrev på instagram var följande: Efter mycket funderingar och många timmar vid datorn för att hitta hennes förfäder så långt tillbaka som möjligt, har jag tyvärr kommit fram till att risken för att hon bär på genen för bettfel är för stor för att jag ska kunna avla på henne och kalla det garanterat defektfritt. Risken är knappast större än för många av våra andra hoppkaniner idag, men likväl för stor för mig när mitt mål är helt defektfria hoppkaniner. Därför kommer jag att välja att inte använda henne i min avel, trots att det främst var i avelssyfte jag sökte efter kullar och fann henne. Garanterat defektfritt är nyckelorden här. Jag påpekar att risken inte är större än för någon av våra andra hoppkaniner (besläktat så väl som obesläktat, jag skriver endast 'hoppkaniner'), och menar då även de hoppkaniner som i allmänhet betraktas som säkra, inte bara de "värsta" exemplen. Redan här poängterar jag att risken är "för stor för mig när mitt mål är helt defektfria hoppkaniner." Det här handlar om mina egna mål, efter min egna bedömning av situationen, och har ingenting att göra med vad andra har för mål med sin avel och vad de väljer att avla på. Ingenting i denna text säger att Lyra med familj generellt sett skulle vara dåliga avelsdjur, och enda anledningen till att jag inte var tydligare med detta är att jag redan då planerat att skriva ett mer utförligt blogginlägg om saken. Att jag sedan inte orkade skriva detta, trots att inlägget på instagram redan var publicerat, är ingenting mindre än usel planering från min sida. Självklart borde jag haft blogginlägget färdigskrivet innan jag publicerade någonting alls på instagram, men nu hade jag inte det, och felet är mitt. Hade jag tagit bort inlägget när jag insåg att blogginlägget inte skulle komma direkt, hade det sett ännu värre ut, och alltså fick det vara kvar. Alltså är det också delvis mitt fel att en del tydligen missuppfattat, eller valt att misstolka, det jag skrev, och använt den lilla informationen jag släppte ut för att smutskasta Lyras far och Lyras uppfödare. För de av er som inte enbart är ute efter ursäkter för att smutskasta folk, kan jag ju fortsätta med att förklara vad det är som faktiskt gjort att jag valt bort Lyra. Och märk väl - jag har inte valt att plocka henne ur avel helt, det jag upprepade gånger säger är att jag inte kan använda henne i avel av obesläktade och samtidigt HELT DEFEKTFRIA kaniner. Det har enbart att göra med mitt eget mål med den avel som jag vill bedriva. Mitt avelsmål Jag själv är väldigt öppen för andra tankar och synsätt och anser att alla människor oftast gör rätt, även när de gör något som jag skulle tyckt var fel om det var jag själv som gjorde det. Jag vet att alla människor ser saker olika. Oftast, oavsett vad det handlar om, agerar en person utifrån sina egna värderingar, åsikter och mål. Och oftast leder den handlingen ett steg närmare det som personen i fråga tror att den bör sträva efter, oavsett om det är medvetet eller omedvetet. Två personer kan ta två helt olika beslut, och båda besluten är helt rätt, eftersom att båda besluten togs i två helt olika sammanhang, med två helt olika bakgrunder, av två helt olika anledningar, i strävan mot två helt olika mål. Vad jag definierar som rätt är det som är rätt för mig, i min kontext, i mitt sammanhang, det som för mig närmare mina mål. Om någon annan gör annorlunda, har vi uppenbarligen olika mål, eller olika strategier för att nå samma mål. Det gör inte att den som gör annorlunda, gör fel. Vad som hade varit fel, hade varit om personen gjorde samma sak som jag gjorde, trots att det inte leder den personen närmare sina egna mål. Att bara ovillkorligt ta efter, utan anledning. Där är felet. Var och en måste göra sin egen bedömning, utifrån var en själv står i olika frågor, och beroende på vart en själv är på väg. På samma sätt tänker jag när det kommer till avel. Alla som avlar, är det så kaniner eller får, har ett mål att sträva mot. Vad som då är rätt val, beror helt på vad det målet är. Är målet att få fram en kanin som till varje pris hoppar bättre än någon annan, är rätt val troligtvis att använda de högst meriterade hoppkaninerna vi har idag. Är målet att få fram en linje där alla kaniner som föds har väldigt enhetligt utseende, är inavel troligtvis rätt väg att gå. Är målet att bredda den genetiska basen för hoppkaninen, är förmodligen rätt strategi att ta in så många olika obesläktade individer som möjligt, från så många olika håll som möjligt. Om målet är något annat, är rätt val något annat. Mitt mål med den avel som sträcker sig utanför genbanksarbetet med gotlandskaninerna, har alltid varit ett och samma: Att få fram en hoppkanin som är helt och hållet obesläktad med de svenska hoppleden, och helt och hållet defektfri. För att få fram en helt defektfri kanin, kan jag inte korsa in en kanin som jag vet har en stam där bettfel förekommit, oavsett hur långt bak denna defekt ligger. Det går inte. Det är omöjligt, att därefter kalla det garanterat defektfritt. Det kan jag inte göra, och det avelsarbetet som Lyra alltså inte kan vara delaktig i, är avelsarbetet för att få fram helt defektfria hoppkaniner. Målet med målet Okej, jag har ett mål. Men för att det ska verka vettigt krävs mer än bara ett mål - det krävs ett syfte. Ett mål med målet. Att få fram helt obesläktade hoppkaniner är väl bra - men sedan då? Tänk om vi skulle börja på nytt, vid sidan av de existerande hoppleden, och avla fram helt nya led av hoppkaniner, som inte alls är släkt med de gamla. Om 10-20 år skulle dessa nya led vara lika mycket släkt med varandra som de besläktade är idag, i och med avelsarbetet mot en duktig hoppare. Så vad tjänar det till? Och varför skulle vi i sådana fall helt och hållet förkasta allt det avelsarbete som redan gjorts, bara för att komma tillbaka till nästan samma situation längre fram i tiden? Nej, det är inte heller vettigt. Det vi behöver, är något som tillåter oss att vidareutveckla de hoppkaniner vi har idag, utan att vi avlar in oss i en återvändsgränd där allt är släkt med allt. Dessutom behöver vi enligt mitt tycke komma ytterligare ett par generationer bort från bettfelen för att det ska kännas helt säkert att para två individer som båda har bärare i stammen, men det är bara min åsikt, och de flesta ser annorlunda på just den biten - vilket jag inte ser något fel med. Att vi inte bör ha för hög inavelsgrad däremot, är något som jag tror att de flesta hoppuppfödare är ganska eniga om. Det jag vill få fram, är en trygg grund av helt obesläktade kaniner där jag vet säkert att defekter inte förekommer, för att sedan kunna gå vidare därifrån och eventuellt korsa in något av den besläktade hoppkaninen som så målmedvetet avlats fram för just hoppningen. Eller korsa in något obesläktat hoppavlat, med risk för att hitta någon defekt i stammen där med. Säg att jag om tio år fortfarande har hoppkaniner, och att jag då lyckats avla fram ett eget led av hoppkaniner, med lite korsningar av olika raser här och var och som tillslut har en kropp och ett psyke som lämpar sig relativt väl för hoppning. Att jag då korsar den kaninen med en besläktad hoppkanin, eller med en kanin som Lyra, ger ett utmärkt avelsmaterial för den som vill avla lite mer besläktat. Korsar jag en sådan kanin med just Lyra (trots den tidsmässiga orimligheten här, då mitt exempel gällde tio år framåt...) får jag avkommor med en del av Lyras hartypade hoppkorsningsgener, och en del av mina vad-det-nu-är-jag-har-för-gener som kanske inte är lika väl anpassade för hoppning, och resultatet är då en kanin som till hälften är garanterat defektfri, andra hälften nästan defektfri, till viss del hoppavlad, och fortfarande helt obesläktad. Denna kanin är något som är väldigt värdefullt i hoppkaninsaveln, för den som söker obesläktat att korsa in i de besläktade leden. Det enda, jag upprepar, det ENDA den inte kan göra i min avel, är att kalla sig garanterat defektfri. Lyra i avel Jag kan alltså inte använda Lyra i mitt avelsarbete för att få fram denna "trygga grund" av helt defektfria. Det är vad jag skrev på instagram, och det är också vad jag ville komma fram till med det blogginlägg jag hade för avsikt att skriva, och i och med att det inte kom något blogginlägg direkt efter inlägget på instagram är det också vad jag borde varit tydligare med på instagram från början. Hela den här situationen är lite märklig för mig. Jag får en första smakbit av hur ryktesspridning på nätet fungerar i praktiken, men inte från det håll som blir utsatt, utan jag råkar befinna mig i den olyckliga positionen att det är något jag själv sagt som startat det hela. Det tog en intressant vändning i och med att jag inte fick blogginlägget skrivet, känner jag. Istället för att göra det som någon uppenbarligen tolkade min lilla text som och fördöma vidare avel på Lyra och hennes släktingar, vill jag nu påstå att jag är uppriktigt ledsen över att mitt avelsmål hindrar mig från att ta in Lyra i aveln i den grad som jag hoppats på.
Hon är en otroligt fin individ. Massa energi och just nu har hon visserligen nerverna lite överallt, men hon tyr sig till mig istället för att försöka fly när timmerbilar och snöplogar och annat läskigt åker förbi på vägen, och jag har inga som helt tvivel om att hon kommer att lugna ner sig så snart vi får möjlighet att på allvar ta tag i träningen. Hon fyller ju ett i vår, och är man så ung får man vara lite bebis när man behöver det. Det var Vidar också i hennes ålder, och han har mognat väldigt sedan dess. Lyra har också en väldigt fin kropp, även om bilderna inte alltid lyckas göra henne rättvisa. Lite mer muskler på henne bara, så blir hon riktigt snygg! Alltså, problemet jag har när jag väljer att utesluta henne, är att hon i övrigt har allt jag sökte när jag sökte efter en avelshona. Redan från början var hennes kull den perfekta, den kullen som var för bra för att vara sann, nästintill. Eller, kanske var det precis det den var. Den var perfekt, allt stämde med vad jag sökte - förutom den lilla detaljen att hon inte är riktigt defektfri. Och det är ju mitt eget fel att jag inte kontrollerade släkten innan jag köpte henne, jag nöjde mig med att veta att den inte var okänd och att hon var så gott som defektfri. Nej, jag vill inte ens kalla det ett fel. Hade jag vetat det då, att hon hade en släkting långt bak som gett bettfel, hade jag kanske inte ens lämnat intresse. Och är det något jag är obeskrivligt tacksam över idag, är det just att jag fick möjlighet att köpa mina två guldkorn - Grim, och ingen mindre än Lyra. Att hon bor hos mig, det är något som betyder mer än alla släktingar med bettfel hos alla hoppkaniner sammanlagt. Oavsett vad, är jag otroligt glad att jag har henne hos mig. Och det förändras inte vad som än dyker upp i släkten bakom. Så på det sättet är jag till och med glad, att jag inte kände till hennes stam innan jag köpte henne. Men, just att hon är så fin, och har sådan potential som avelshona, gör det så trist att utesluta henne. Särskilt när jag vet att det troligen inte är någon risk, och det bara är mina principer som säger stopp. Mitt mål över allt annat: den defektfria hoppkaninen. Ska jag låta det målet gå ut över allt annat? Fanns det inte ett annat mål någonstans, ett större, mer övergripande, någonting om att göra det som känns rätt, att ha kul och må bra och trivas? Jag ser som sagt inget fel med de som väljer att avla mer besläktat, eller endast besläktat, och jag ser därmed inget fel med de som väljer att avla på kaniner som Lyra heller. Jag skulle kunna göra det själv, om hennes partner är helt obesläktad och defektfri. Så som det ändå var tänkt. Problemet ligger i tiden och platsen, och i att om jag ska få fram mina helt defektfria korsningar, är det det jag måste fokusera på. Vad jag skulle kunna göra, är att jag har två linjer som jag håller isär - en linje av defektfria korsningar, som bildar den "trygga grund" som jag pratat om tidigare, och en linje där Lyra och eventuellt andra, kanske besläktade, kaniner får korsas in som en del av arbetet för att få fram en någorlunda obesläktad kanin som ändå har en del av hoppkaninens egenskaper. Det är ändå något jag vill göra i framtiden, om ett par år. Det skulle jag absolut kunna göra redan nu. Faktum är att tanken lockat mig, ända sedan jag första gången för snart 4 månader sedan upptäckte den första individen i Lyras stam som gett bettfel. Varför inte, då? Ja, det vanliga, antar jag. Jag vet inte om jag har plats för så många kaniner. (Jag har plats för så många kaniner så snart den nya kaningården är klar.) Jag vet inte om jag har tid för så många kaniner. (Jag kommer veta i sommar, så snart arbetet på gården sätter igång, om jag har tid för så många kaniner.) Jag vet inte om jag har engagemang nog för så många kaniner. (Jag planerar redan att utöka kaningården - jag har uppenbarligen engagemang nog för så många kaniner.) Det är alltså möjligt, att jag i framtiden kommer att överväga att låta Lyra få kull. Jag väljer inte att fullständigt utesluta henne ur aveln. Det enda avelsarbetet hon definitivt inte kan vara delaktig i är, återigen, arbetet för att få fram fullständigt obesläktade och samtidigt defektfria kaniner. För i alla andra avseenden, har både hon och hennes systrar väldigt mycket att ge i avelsarbetet, och likaså hennes föräldrar. Jag är ledsen att detta inte alls framkom i mitt inlägg på instagram, och jag är uppriktigt ledsen över att somliga valde att tolka min text på ett sätt som gav slutsatsen att någon annan har gjort fel. Emmeli har på grund av mitt uttalande fått höra folk smutskasta både Arthur och Humlan, och det gör mig riktigt, djupt, och hjärtligt besviken. För det förtjänar hon en stor och uppriktig ursäkt, både från mig och från de som påstått saker. För jag menade aldrig något sådant utan var bara otydlig, och de som tolkat min text på det sättet har sagt saker grundade på ett enda, stort misstag från min sida. Nu hoppas jag att jag klargjort vad det hela handlade om. Jag ber om ursäkt för att jag inte kunde publicera detta blogginlägg tidigare. Ta hand om er! Kram.
2 Kommentarer
Alla inom kaninhoppningsvärlden har väl hört att man ska ta det lugnt med hoppträningen - att inte höja för fort, att inte träna högre än vad kaninen är klassad för, och så vidare. Till och med pinnsystemet är utformat på ett sätt som gör att kaninen inte kan klassa upp sig "för" fort, om den inte är extremt duktig. Men hur många har koll på varför det är så viktigt?
Det finns förvånansvärt få som skriver om detta på nätet, men jag väljer att lita på de källor jag hittat som skriver något över huvud taget. Och ni kan ju se det här som en möjlig anledning och inte en hundraprocentig sanning, eftersom att mitt källmaterial är såpass begränsat som det är. En vanlig uppfattning verkar vara att kaninen helt enkelt riskerar att tröttna om man hoppar för ofta, eller riskerar att få någon typ av förslitningsskador eller ryggskador om man höjer för fort eller hoppar högre än kaninen egentligen är redo för. Det finns irriterande få källor om någonting när det gäller kaniner, men det här tycker jag att det borde finnas mer information om. Det gör det dock inte, och det får vi nöja oss med. Kaninens ben, skelett, är överlag väldigt skört. Det är fakta. Och här kommer den intressanta biten: Enligt ett par källor, de fåtal jag hittat, skulle en kanin i teorin kunna bryta ett ben bara av att landa efter ett ovanligt högt hopp. Och eftersom att kaniner hoppar omkring hela tiden är det nästan det som sker, fast inte så dramatiskt. Varje gång ett ben belastas lite mer än det egentligen tål bildas mikrofrakturer, små små sprickor i benet som läker ihop direkt och inte gör ont. Och varje gång en sådan liten spricka läkt ihop, blir benet just där lite starkare än det var innan. Så ju mer en kanin hoppar, desto fler mikrofrakturer får den, och desto starkare blir benstommen bara frakturerna får läka ihop ordentligt emellan gångerna. När en kanin då hoppat mini tillräckligt länge, har benen blivit såpass hårda att de klarar av att kaninen hoppar lätt utan att skada sig, och så vidare uppåt i klasserna. Det är ju framför allt de högre klasserna som är kritiska, men det gäller att bygga upp kaninen långsamt och det handlar inte bara om muskler. Det handlar delvis om att förhindra att kaninen går sönder när den landar. Och att upprepade gånger hoppa högt med en kanin som inte är redo för det, eller att hoppa så ofta att mikrofrakturerna inte hinner läka, kan direkt skada kaninen. Här hittade jag ingenting mer om kaniner, men det här med mikrofrakturer verkar gälla även hästar. Och om det kommande gäller hästar, varför skulle det då inte gälla kaniner? Om det bildas tillräckligt många mikrofrakturer tillräckligt nära varandra - vilket är troligt, eftersom att benen belastas på samma sätt hela tiden vid ensidig träning - kan sprickorna gå ihop och bilda en makrofraktur. Mikro är något litet, makro är något större. Det känns ju rätt logiskt, att många små sprickor kan bilda en stor spricka, om de små aldrig hinner läka. Och då har vi plötsligt en häst eller en kanin med en spricka i ett ben, rätt och slätt en fraktur. Inget brutet så att benet gått av, men likväl en spricka i benet som gör rejält ont. Aj. Detta är en anledning till att inte träna för ofta, och att inte höja för fort, och att inte plötsligt hoppa mycket högre än kaninen är van vid och anpassad för. Vad som är lagom ofta däremot - ja ni, det är en bra fråga. Många verkar ha som tumregel att inte hoppa mer än 1-2 gånger i veckan, och det känns väl som ett rimligt antal per vecka. Hoppar man väldigt lågt, eller väldigt kort, bör man kunna hoppa oftare än så, i min mening. Vad gör det för skillnad om kaninen hoppar 20 cm över något i en hage, eller 20 cm över ett hinder? Hur ofta folk tränar vill jag inte lägga mig i, men jag kan i alla fall försöka väcka medvetenhet om vad det är som händer. Eller vad det är som kanske händer. Minns att jag sade att detta inte är en definitiv sanning. Jag behöver mycket fler källor som säger samma sak för att jag ska ta det som sanning. Men att hästar får mikrofrakturer verkar vara allmänt accepterat - till och med vår benstomme förändras gradvis beroende på hur vi belastar den - och att kaniner har väldigt skör benstomme är också ett faktum. Hur de då överlever utan att bryta varenda ben i kroppen förklaras rätt bra av teorin med mikrofrakturer. Därför har jag valt att tro på den. Om någon av er har fakta som talar för eller emot det jag skrivit, tar jag gärna del av det! Tills jag vet bättre tänker jag utgå ifrån att detta är någotsånär sant. Så som rubriken lyder - skynda långsamt. En kanin som hoppar över hinder som ingenting behöver lika lång tid på sig som någon annan, för att byggas upp ordentligt. Höj ribban om ni känner för det, men gör det i takt med att kaninen utvecklas. Sen har vi ju dessutom frågan om muskler; för att klara en bana i högre höjd behövs självklart musklerna till det, och de måste också byggas upp. Men det var inte det jag ville fokusera på i det här inlägget. Att bygga muskler pratas det tillräckligt mycket om ändå. Frågan om vem eller vilka som är folks favorituppfödare dyker upp lite då och då på instagram. Svaren är oftast ganska lika - de varierar mellan ett par olika, men det verkar finnas ett gäng uppfödare som ganska många skulle sätta på favoritlistan. Sanningen att säga har jag ett par stycken som jag uppskattar eller har förtroende för, men jag har ingen uppfödare som jag ser upp till som den perfekta. "Ingen är perfekt" kanske ni tänker då, sådär som man säger, och det är väl sant. Det jag menar är att jag inte har någon som jag skulle kunna se som förebild. De krav jag ställer på mig själv som uppfödare är för höga för det.
Missförstå mig inte, det finns många som är väldigt inspirerande och som gör väldigt mycket rätt. Det finns bara ingen som har exakt allt. Och det kan jag inte förvänta mig heller - folk kommer att hitta brister i min uppfödning också, det är jag övertygad om. För så fungerar vi. Men jag tänker att jag ska försöka ge er en bild av hur den perfekta uppfödningen skulle se ut, enligt mig. Som en tankeställare kanske, eller inspiration, eller bara för att klargöra hur jag ser på saker och ting. Detta är alltså vad jag strävar mot. Och jag har många år innan jag är där, det är ett som är säkert. Men det är ett mål. Så som jag tänker just nu, i varje fall. Och det är mitt mål, mina åsikter om hur jag själv vill föda upp kaniner, och jag är medveten om att inte alla delar dem. Det är helt okej. Jag ser inte ner på andra som inte håller kaniner på det sätt jag önskar att jag gjorde. Jag har respekt för att ni väljer att göra så som ni känner passar er bäst, det som passar med era tankar, drömmar och förutsättningar. Det här är inte skrivet i syfte att säga att "alla som inte gör såhär är sämre" utan för att berätta vad jag själv strävar mot. I de bästa av världar går kaninerna i betesburar hela den gröna delen av året, och äter bara gräs. Alltså, de ska kunna få i sig så mycket och näringsrikt bladgrönt att de varken behöver hö eller kraftfoder. Pellets är uteslutet året om - vintertid behöver kaninerna inte jobba lika mycket och klarar sig därför bra på enbart hö, och kanske en liten mängd havre under extra kalla dagar. Och en massa torkat grönt, förstås! Finns det inte färskt, så finns det torkat. Grundprincipen är gräs och annat bladgrönt - färskt på sommaren, och torkat på vintern. I värsta fall lite kraftfoder också, men aldrig pellets om det går att undvika. (Varför tänker jag inte gå in på nu, men det kanske kommer i ett eget inlägg någon gång framöver.) Burarna ska vara flera kvadratmeter stora, och de kaniner som lämpar sig för det får gärna gå i grupp, hela eller delar av året. Hanungarna flyttar från mamman vid tio veckors ålder, men honungarna får gå kvar med mamma tills de blir sålda, förutsatt att honan accepterar det. Kullar föds när de skulle gjort det naturligt, det vill säga ett par veckor efter det att gräset börjar växa ordentligt, någon gång i maj sådär, eller under de månader som gräset växer som mest. Hela hösten ägnas åt selträning och miljöträning, för att få individer som verkligen litar på uppfödaren innan hinderbanor introduceras. Ett par av ungarna ur varje kull stannar över vintern, för att sedan säljas till våren eller stanna kvar som avelskanin om de har det som krävs. Avelsdjur väljs noga ut med tanke på inavel, egenskaper, kroppsform, psyke och eventuella defekter. Om defekter så som bettfel förekommit längre bak i släkten avlas de endast på efter ett antal provparningar, och enbart om sannolikheten för att djuret ifråga skulle vara bärare är "så fullständigt larvigt liten så den är försumbar, heter det då - med det menar man att den finns inte fast bara lite". (Poäng till er som känner igen den frasen! :D ) Typ så. Inavel undviks när det är möjligt, om inte omständigheterna ger skäl till annat och en bra anledning finns. Djuren är helt eller nästintill obesläktade med de andra kända leden, om det inte finns anledning till annat. Varje kull som tas har ett klart och tydligt syfte, utöver att vara trevliga, friska och hoppa bra. Det finns plats för ungarna att stanna i brist på lämpliga hem, och de säljs bara till ett hem som känns 100% bra där kaninen får det så naturligt som möjligt; att "bli av" med ungarna snabbt är varken ett problem eller något att sträva mot. Alla djur som säljs får med komplett härstamning så långt bak det är möjligt, plus information om kullen, syskonen och individen som kan vara betydande i framtida avelsarbete. Köpare och uppfödare håller kontakten och delar med sig av utveckling och erfarenheter. När avelsarbetet ifrågasätts, finns det sakliga och väl genomtänkta förklaringar till de val som gjorts. Eventuella köpare är välkomna att hälsa på i kaningården, inte enbart för att titta på kullen utan också för att få en bild av hur uppfödningen går till, och de har rätt att få berättat för sig allt om avelsarbetet och tankarna bakom, om de vill. Avelsmålen finns tydligt nerskrivna på hemsida eller liknande, tillsammans med annan information, för att förklara och inspirera. Ska man sen gå över till en annan typ av krav, vill jag använda naturmaterial i så stor utsträckning som möjligt och undvika plast och kemikalier, och jag vill att all mat till kaninerna kommer ifrån våra egna odlingar. Det är vad jag tänker för tillfället. Just nu kommer jag inte på något mer konkret att skriva, även om det såklart finns massa detaljer som gör att även en uppfödare som gör allt jag skrivit kan vara en som saknar det där extra perfekta. Som sagt, jag förväntar mig inte att hitta en "perfekt" uppfödare någonstans. Men det är delvis det här som jag kommer att sträva mot i min egen uppfödning, oavsett om jag kommer att nå ända fram eller inte. Udda namn, Aeon's kaningård, eller vad säger ni? Lite sådär lagom konstigt vid första anblicken. Men som alltid när det gäller mig finns där en tanke bakom. Och just den här tanken kanske till och med är mer udda än själva namnet.
Aeon är en av två engelska stavningar för det som heter 'eon' även på svenska. En eon kan definieras som en 'oerhört lång tidsrymd' - jag har inte lyckats hitta någon bättre definition på svenska. På engelska: 'an immeasurably or indefinitely long period of time; age' - alltså en tidsperiod av obestämbar eller oändlig längd. En eon kan också innebära en tidsperiod på ungefär en miljard år (1.000.000.000), och är den längsta geologiska tidsperioden, som innefattar två eller fler eror. I det sammanhanget sägs det att vår planet är ungefär fyra eoner gammal. Det är den första av dessa två definitioner som jag syftar på, men den andra passar också in. Utgångspunkten är väl att den värld vi lever i har funnits otroligt länge, och den kommer att fortsätta finnas och utvecklas mer under minst lika lång tid, en tidsperiod för stor för oss att få något grepp om. Allt som sker är en del av evolutionen som startade för flera eoner sedan och kommer att fortgå längre ändå. Någonstans i den här oändliga evolutionen finns vi, med våra kaniner och andra djur, och utvecklingen av de enstaka individer vi för en så otroligt kort stund får vara med och följa. De gener som vi i vår avel selekterar ut och för vidare, är en del av de gener som kommer att fortleva så länge det finns något som över huvud taget liknar den kanin vi känner till idag. Med vilken rätt bestämmer vi vilka gener som är bra och dåliga? I jämförelse med världen vi lever i har vi alla en så oerhört kort tid där vi kan påverka, och det är inte mycket vi lär påverka heller, i det stora hela. Men likväl påverkar vi lite grann. Och det där lilla lilla kan vi se till att göra till något positivt. Jag ser det som att det är vårt ansvar, om vi nu ska hålla på med avel, att välja avelsdjur på så sätt att vi kan vara nöjda med de gener vi fört vidare till kommande generationer. I den mån det går, vill jag kunna känna att de val jag gör troligtvis inte kommer att få negativa konsekvenser. Om det så är om 10, 50, 100 eller 1000 år. För oavsett hur mycket vi tycker att vi uppnår, hur mycket vi tycker att vi utvecklat våra hoppkaniner, kommer evolutionen att fortsätta långt efter vår tid och bortom vår kontroll. Vad vill vi lämna till nästa generation, till kommande tidsåldrar? För mig är den här aspekten viktig, då jag känner att vi människor fokuserar allt mer på att maximera det som är just nu, utan tanke på framtiden. Vad spelar meriter för roll om hundra år? Visst ska vi leva i nuet och tänka på det som händer här och nu - men vi måste göra det på ett sätt som är hållbart på ett långsiktigt sätt. Här ovan har jag väl dragit långsiktigheten till sin bortersta gräns, och jag funderar inte över ifall varenda val jag gör kommer att påverka världen positivt eller negativt om 10.000 år. Men bara att någon gång tänka tanken ger ett lite annat perspektiv på saker och ting. Sen kan man koppla namnet till den andra definitionen också, om man vill. Alltså, inte bara en eon, utan den här eonens kaningård. Den här som vi människor lever i. Inte lika tydlig koppling där, men det finns väl ett par långsökta kopplingar till historien. Gotlandskaninerna är en lantras, det vill säga en gammal ras som funnits på gårdarna väldigt länge. Både jag och mamma är intresserade av vikingatid och medeltid. På så sätt finns kopplingar till något som inte är enbart nutid. Men nej, ingen tydlig koppling där. Det här blir väl något av en uppföljare till 'Obesläktat, inavel och bettfel' som jag skrev för någon dag sedan, eller åtminstone ett inlägg som spinner vidare på några av de tankegångarna jag hade när jag skrev det andra. Många av de defekter som finns hos kaniner idag har kommit till på grund av inavel. Eller linjeavel, om man nu vill kalla det så. Många personer är av ren princip emot inavel idag, delvis av just den anledningen. Jag är det inte, så länge man har koll på vad man gör.
Risken med att para två nära besläktade kaniner ligger i att deras gener är förhållandevis lika. I skapandet av en ny ras är det användbart - om du hela tiden bara korsar de individer som har svart päls, kommer du till slut att ha en grupp kaniner som är ungefär jämnstora och bara lämnar svarta avkommor. Nu var väl svart ett dåligt exempel, men ju mer inavlad en grupp är, desto större likheter finns det i både genotyp - genetiska egenskaper - och fenotyp - uttryckta egenskaper, alltså de egenskaper som syns. När vi parar två kaniner med liknande genuppsättning förstärker vi de egenskaperna som beror på gener som bägge har. Om dessa då bär på gener som ger en "dålig" egenskap, i extremfall de genetiska defekter som förekommer ibland, förstärks de också. Eftersom att deras gener är såpass lika, är risken stor att båda bär på samma dåliga gen. När de då paras med varandra får de ungar som bär på den dåliga genen i dubbel uppsättning; om genen i fråga är en bettfelsgen, så får ungarna bettfel. Det gäller ju även två obesläktade kaniner som bär på samma dåliga gen, förstås. Genen som ger brokat eller manteltecknat i enkel uppsättning, ger i dubbel uppsättning ("dubbelbrokat" eller "vitscheck") en ökad risk för megacolon, ett tillstånd där tarmen på något sätt förlamas eller inte klarar av att ta upp vissa ämnen. Nej, det är ju inte enbart via inavel som dåliga egenskaper förstärks. Eftersom det är så lätt att förstärka dåliga egenskaper när båda föräldradjuren har liknande gener är inavel inget man bör hålla på med om man inte vet vad man gör. Så långt håller jag med de som är emot inavel. Men tänk dig att du har ett gäng kaniner som du vet saknar de där generna du inte vill förstärka. Istället har ett par av dem gener som gör dem extra "bra", kanske klarar just de individerna sig på magrare foder, eller kanske är de mindre mottagliga för en viss sjukdom. Med hjälp av inavel kan du också i så fall förstärka de goda egenskaperna. Så länge du vet att du inte förstärker några egenskaper du inte vill ha, är det lugnt. Nu tror jag knappast att vi människor har förmågan att kunna avgöra exakt vilka gener en kanin bör och inte bör ha, så lite chansning lär det alltid vara. Men budskapet är att inavel inte alltid är dåligt. I motsats till inavel har vi det som kallas utavel, det vill säga att man parar två individer som inte alls är släkt med varandra. Resultatet blir ofta ett till synes friskare djur. Varför? Du blandar om i alla generna, och de recessiva dåliga gener som den ena bär på döljs av den andres dominanta, "bra" gener. Eftersom att två djur som inte alls är släkt, kanske inte ens är samma ras, har väldigt skilda genuppsättningar, är sannolikheten stor att de gener som på något sätt ger en svagare individ inte kommer till uttryck. De döljs av andra, dominanta, gener. Fördelen är uppenbar: Friska djur. Självklart finns det undantag där, men i regel så får du friskare djur i första generationen när du korsar två inavlade raser (alla raser är mer eller mindre inavlade från början, när de skapades), oavsett djurslag. På det sättet är det bra, de sämre egenskaperna döljs oftast av de bättre och resultatet är djur där de bättre egenskaperna är de som blir uttryckta. Det vi gör då är att vi gömmer problemen. En kanin kan bära på en dålig gen utan att den kommer till uttryck. En inavlad kanin däremot, har till större delen homozygota anlag (samma gen i dubbel uppsättning, till skillnad från heterozygot, där två olika gener påverkar samma egenskap - två olika alleler). Där ser vi tydligare vilka individer som bär på gener vi inte vill ha, och kan välja att inte använda dem i vidare avel. På så sätt kan vi, med hjälp av hårdare krav och urval, "bli av" med icke önskvärda gener till skillnad från att bara dölja dem. (Tänk på det jag skrev om bettfel och far/dotter-parning.) Hoppkorsningarna är ju just korsningar, om än ganska inavlade korsningar ibland. Men här hemma avlar vi på renrasiga gotlandskaniner också. Inom många raser är det ganska vanligt med inavel om jag förstått det rätt, för att få fram en önskvärd färg eller kroppsform. Hos oss är det tvärt om - målet är att bevara den genetiska mångfalden som finns inom rasen. Vi vill alltså ha så många olika gener som möjligt. I det läget vill man undvika inavel, eftersom att inavel ger en grupp med relativt lika gener. Hos gotlandskaninerna vill vi inte para två individer som är för lika; inte nära släktingar, men inte heller individer som ser väldigt lika ut. Vi har ingen rasstandard, bara en "rasram" som beskriver de yttre gränserna för hur rasen ser ut. Det får gärna finnas en individ med extra små öron och en med extra stora öron, och båda deras gener vill vi ha kvar. Men vi vill undvika att para två individer som båda två har extra små öron. På samma sätt vill vi undvika att bara använda japantecknade kaniner i avel, eller att bara använda enfärgade. Hos gotlandskaninerna undviker vi inavel så gått det går. Om målet å andra sidan är att få fram individer som alla har en viss egenskap, exempelvis att de hoppar bra eller har en viss färg, kan det gå fortare att nå målet med hjälp av en viss grad av inavel. Och så länge djuren som används i avel är friska och bevisligen inte bär på defekta gener ser jag inget större fel med inavel. Till en viss gräns, förstås. I naturen lever kaninerna i kolonier, och de förökar sig för fullt inom den gruppen de lever i. Där är inavel det enda alternativet. De svagare individerna klarar sig inte, och de friskare individerna förökar sig och sprider vidare sina friska gener. Nu har jag hört - och nej, jag kan inte garantera att det är sant, men det låter rimligt - att kaninkolonier i det fria lever och förökar sig till den punkt där alla delar så många gener med varandra att nästan alla påverkas på samma sätt av en förändring. Till exempel en sjukdom. När de nått den punkten att de har såpass lika immunförsvar att nästan alla är lika mottagliga för en viss sjukdom slås nästan hela kolonin ut. De få som överlever blir kvar, och skapar grunden för den nyuppbyggda kolonin. På så sätt bygger hela rasen på inavel, vilket både ger dem förutsättningar att utvecklas på ett sätt som är gynnsamt i den miljö de lever i, och ser till att de inte blir "för inavlade". Nu vill vi ju inte komma till den extremen att alla våra kaniner slås ut av samma sjukdom på grund av att de är så inavlade att immunförsvaret ser likadant ut hos allihop. Jag sade 'till en viss gräns'. Det jag vill få fram är att hela kolonier byggs upp med hjälp av inavel, och att kaniner inte påverkas lika illa som vi människor av inavel. Så har man bara koll på vad man gör, och använder sig av inavel i någon mån, för att förstärka egenskaper som är till glädje för kaninen, ser jag inget fel med det. Om man däremot tittar enbart på meriter och parar två nära besläktade kaniner endast för att man tror att de borde ge duktiga hoppare, då kommer saken i ett annat läge. Det gäller att man känner till vilka defekter eller svagare gener som lurar där inne, så att man kan förhindra att just de mindre önskvärda egenskaperna nedärvs. Jag hoppas att jag fått fram mitt budskap tydligt nog. Och som jag skrev i det tidigare inlägget, jag själv har valt att enbart avla på obesläktade djur till en början, och djur med så låg inavelsgrad som möjligt. Först efter att i flera år ha iakttagit vilka egenskaper som dyker upp hos vissa linjer kan jag börja fundera på om det är någon av de egenskaperna som jag vill förstärka med hjälp av inavel. Vad är din syn på inavel? Kommentera gärna! Vad tänkte ni tidigare, och har mina resonemang förändrat hur du ser på det? Inte? Dela gärna med dig av det du tänker. När det gäller sådant som inavel är två tankar alltid bättre än en! Örtagårdens Vidar blir Aeon's Whisper of the Wind! Han heter fortfarande Vidar och är registrerad som Vidar inom föreningen Gotlandskaninen, men tävlingsnamnet är Whisper of the Wind och kaningården har bytt namn till Aeon's kaningård, från att ha hetat Örtagårdens kaniner. Vad namnet Aeon's betyder och står för är en historia för en annan dag.
Jag och Vidar har inte börjat tävla ännu, främst för att det dök upp en flytt fyra-fem timmar norrut under hösten och jag nu bor på heltid på internatet i skolan, med undantag för vissa helger och lov. Dessutom är Vidar väldigt lättstressad i sele, så efter studenten ska vi börja om från grunden. Här har vi en annan historia för en annan dag - mina tankar om hur jag vill ha min kaninhållning och relationen till mina kaniner. Ett sådant inlägg kommer. Nu ville jag främst uppdatera er om Vidars och gårdens nya namn. Det här med avel, alltså. Så många åsikter, så många tankar. Det är skillnad mellan obesläktat och obesläktat, på samma sätt som det är skillnad mellan inavel och inavel. Och allt är inte bara bra eller bara dåligt.
En obesläktad kanin är en kanin som inte är släkt med de kända leden inom kaninhoppnings-världen. Mina gotlandskaniner är obesläktade. Lyra är obesläktad. Grim är långt ifrån obesläktad. När folk säger att de avlar på obesläktade kaniner innebär det oftast att de kanske inte har hoppkorsningar längre bak i stammen utan kommer ifrån renrasiga linjer, så som mina gottisar. Ofta hör jag att hoppkorsningarna har alldeles för mycket bettfelslinjer, och att vi måste korsa in lite nytt blod. Det håller jag visserligen med om, men vi måste komma ihåg att en obesläktad kanin inte är en garanti för en defektfri kanin. En obesläktad kan mycket väl bära på bettfelsgener också, om vi inte ser upp. Var också uppmärksam på folk som påstår att de har en "obesläktad" kanin och menar att de inte har den blekaste aning om kaninens härstamning. En kanin köpt från djuraffär, till exempel, eller köpt av någon som inte visste vem föräldrarna var. När jag säger att jag avlar på obesläktade, defektfria djur menar jag djur med känd härstamning, för gottisarna ända bak till founder-djuren som lade grunden för rasen så som den ser ut idag, där defekter inte förekommer och där förfäderna inte delar ursprung med de kända leden inom hoppaveln. Även om den obesläktade inte bär på den defekta genen tar den inte bort den heller. Korsar vi en defektfri obesläktad kanin med en bärare av bettfelsgenen är sannolikheten för varje unge att själv vara bärare av bettfelsgenen 50%. Bara när bägge föräldrarna är bärare kommer genen till uttryck, den är s.k. recessiv. Alltså, våra gener finns i kromosomer. Ett kromosompar bildas av en del från mammans kromosom, och en del från pappans. Om både mamman och pappan hade en frisk gen och en som ger bettfel i sina kromosompar, och avkomman får båda de två halvor som innehöll den defekta genen, kommer avkomman att ha ett kromosompar med den defekta genen i dubbel uppsättning. Eftersom att den är recessiv kommer den bara till uttryck när den finns i dubbel uppsättning, till skillnad från en dominant gen (här genen som inte ger bettfel), som syns även om den är ensam. Med en dominant (här den friska) och en recessiv (här den defekta) gen syns den dominanta, alltså får vi en frisk kanin som är bärare av en defekt gen. Det här är en av anledningarna till att vi gärna använder s.k. utavel, alltså parar två individer som inte är släkt. På så sätt minskar risken för att båda bär på samma defekta recessiva gen, eftersom att deras gener är mer olika än hos individer som är nära släkt. Men det vi gör då är egentligen bara att gömma problemet. Om vi hela tiden korsar in defektfria djur i de befintliga leden kommer vi aldrig att få individer med bettfel, men 50% av djuren kan ändå vara bärare. Och korsar vi då två djur som inte är besläktade med varandra, kan där ändå dyka upp bettfel som inte kommit till uttryck sedan mååånga generationer tillbaka. Därför är min grundtanke att inte bara avla på obesläktade djur för inavelns skull, utan för att börja med individer som inte har bettfel i stammen. Hos gotlandskaniner förekommer inte bettfel alls, jag tror att vi haft typ två konstaterade bettfel inom genbankerna under alla år som aveln pågått. Det har jag i alla fall hört någonstans, jag kan inte garantera att just det är sant, men jag vet att bettfel normalt sett inte förekommer hos gottisarna. Men om jag bara använder djur som är helt defektfria kan jag aldrig avla på något av de kända leden. Det finns ett fåtal uppfödare som riktat in sig på helt obesläktade djur. Och det tycker jag är bra. Vi skulle kanske behöva fler, så mycket defekta gener som smyger omkring bland hoppkaninerna idag. Men så fort jag korsar min obesläktade kanin med en som inte är obesläktad har jag återigen avkommor som riskerar att vara bärare av defekta gener. Och så kommer det alltid att vara, så länge vi inte gör något åt det. Nu måste vi komma ihåg en sak som en del känner till, en del inte låtsas om och en del faktiskt inte vet. Enligt djurskyddslagen är det förbjudet att avla på kaniner på ett sådant sätt att avkommorna riskerar att få defekter som orsakar lidande. Det skulle man kunna tolka som att det är förbjudet att avla på bettfelsbärare. Det skulle också kunna tolkas som att det är förbjudet att medvetet para två bärare, eftersom att ungar ur en sådan kull med all säkerhet är bärare och hälften troligtvis får bettfel. Så tror jag att många tolkar det. Så länge man har minst ett av föräldradjuren fritt från defekter kommer inte ungarna att lida. På så sätt kan man med lite godare samvete fortsätta med den avel man håller på med. Det är sant att avkomman inte lider av att bara bettfelsbärare, men eftersom att den risken hela tiden finns anser jag att man bör veta vad man håller på med om man ska avla på ett djur med släktingar i hoppkaninsleden. Inte bara på så sätt att "jag har alltid gjort såhär" eller att man har flera års erfarenhet, utan att man faktiskt har koll på hur stor sannolikhet det är att avelsdjuren bär på defekter, och liknande. Helst skulle jag se att endast de individer som inte är bärare fortsatte i avel. Där krävs en helt annan nivå av medvetenhet och kunskap. För det finns faktiskt sätt att bli av med bettfel ur ett led. Om en av föräldradjuren är bettfelsbärare, och honan får fem ungar, är sannolikheten för att minst en av de fem ungarna bär på defekten 97%, något avrundat. Sannolikheten för att minst tre av ungarna är bärare är 50%. Sannolikheten för att ingen är bärare är drygt 3%, och likaså är sannolikheten för att alla är bärare drygt 3%. Alltså är det väldigt troligt att minst en unge av de fem inte är bärare, trots att föräldern var det. Här kan man, om man vet vad man gör, ta hjälp av inavel för att komma fram till huruvida en unge är bärare eller inte. I det här exemplet är det fadern som är bärare. Genom att para far och dotter får vi ett någorlunda säkert svar: Får ingen av ungarna bettfel är hon troligen inte bärare. Om hon är bärare kan ungarna få fyra olika genuppsättningar. Både mamman och pappan har då en defekt och en frisk gen. Ungarna kan få en defekt gen från mamma och en defekt gen från pappa: Ungen får bettfel. Den kan få en defekt gen från mamma men en frisk gen från pappa: Ungen är bärare. Den kan få en frisk gen från mamma och en defekt gen från pappa: Även denna är bärare. Och den kan få en frisk gen från mamma och en frisk gen från pappa: Ungen är defektfri och bär alltså inte på den defekta genen. Två av de fyra alternativen (50%) innebär en bärare. Ett av fyra (25%) innebär en defektfri. Och det sista av de fyra (25%) ger en unge med bettfel. Varje unge har alltså 25% risk för att få bettfel, om bägge föräldrarna är bärare. Sannolikheten för att minst en av ungarna i en kull där båda föräldrarna är bärare får bettfel, om honan får fem ungar, är ungefär 76%. Procenttalet ökar något om hon får fler ungar, och minskar något om hon får färre, men jag gjorde uträkningen med fem ungar och orkar inte göra samma uträkning en gång till. Sannolikheten för att ingen av ungarna skulle få bettfel (men kan vara bärare) är knappt 24%, och det är förvisso ganska lågt, men tillräckligt högt för att göra det osäkert. I en av fyra kullar förekommer alltså inte ett enda bettfel trots att föräldrarna är bärare, i teorin i alla fall. I praktiken kan det skilja ännu mer, eftersom att det är så få ungar vi pratar om. Om hundra "bettfelskullar" togs skulle ungefär 24 av dem vara helt friska. Men eftersom att det här handlar om ett fåtal kullar bara, skulle lika gärna alla ungar kunna vara helt friska, fastän det är osannolikt. Säg att samma kombination fick fyra kullar med fem ungar i vardera. Då är sannolikheten för att minst en av ungarna ska uppvisa bettfel strax under 97%, i teorin. Får dottern alltså flera kullar med samma far, och ingen av ungarna uppvisar bettfel, kan man vara ganska säker på att hon inte är bärare av bettfelsgenen. Som sagt är det ingen garanti, du kan ha haft en väldig tur bara, men något säkrare svar är svårt att få. Detta förutsätter förstås att fadern är bäraren, och inte modern. Den uppenbara nackdelen är förstås att du riskerar att få bettfel. Det skulle gå direkt emot lagen om att inte avla på ett sätt som kan orsaka lidande. Därför, och självklart för djurens skull, skulle jag aldrig ta en sådan kull om jag inte var så säker jag kan vara på att fadern inte är bärare, och bara för att kontrollera och bli helt säker. Om kanin A helt säkert bär på bettfelsgenen och korsas med en defektfri, så är sannolikheten att avkomman är bärare 50%. Sannolikheten för att A's barnbarn är bärare är 25%. Barnbarnsbarn 12,5%. Och så vidare. Om det fortsätter så i många generationer utan att bettfel dyker upp igen, och endast defektfria kaniner korsas in, är till slut sannolikheten för att just den hane du vill använda i avel skulle vara bärare relativt låg. Vad som sedan är "tillräckligt" lågt för att risken ska vara tillräckligt liten, är väl upp till var och en att avgöra... Det är av den anledningen som jag tills vidare valt att utesluta alla led där bettfel förekommit, och eftersom att alla hoppkaniner mer eller mindre verkar vara släkt med varandra väljer jag för enkelhetens skull att bara avla på obesläktat. Det kanske ändras vartefter jag lär mig mer om de kända leden, men i dagsläget saknar jag kunskap för att kunna avgöra vilka djur jag skulle kunna finna lämpliga till vidare avel, och är jag inte säker ska jag inte ta några risker. Den dagen jag ser att en besläktad kanin skulle kunna tillföra något i mitt avelsarbete, är den dagen då jag ska börja överväga huruvida jag ska ge mig in i bettfelstrasslet eller inte. Det andra nya tillskottet i kaningården är Crescendos Pilgrimsfalk, Grim. En lite mindre hane, hoppkorsning. Han flyttade hem till oss redan i höstas, strax innan vi flyttade från Stockholm. Född under hösten någon gång har han redan passerat halvåret, genomgått selträningen och börja hoppa lite på hemmaplan. Han är också en härlig individ, med inte riktigt lika mycket energi som Lyra, men inte långt därifrån. Till skillnad från Lyra, som jag letade efter i ett halvår och hade höga krav på, var Grim något mer av ett impulsköp. Jag följde kullen på instagram, såg dem växa, och blev av någon underlig anledning besviken när en bild dök upp som sade något i stil med "Nu är det dags att kolla mailen för alla er som lagt intresse!". Jag hade ju självklart inte lagt intresse, jag skulle inte ha någon kanin. Men ändå var det en liten känsla av besvikelse, som 'jaha, nu är det försent' ... Och så, ett par veckor senare, dyker det upp en bild på min favorit ur kullen som säger att han finns till salu igen, på grund av sent avhopp. Och där kändes det som att det var menat att jag skulle ha honom. Jag vet inte varför, kan inte förklara det, men när jag kollade på bilderna och funderade över våra möjligheter kändes det bara så rätt. Det var nästan så att jag kände "den där kaninen måste jag ha". Jag bara visste att han borde bo hos oss.
Om det bara var något som flugit in i min skalle eller om det var menat så lär vi aldrig veta, men jag övertalade i alla fall mamma om att vi skulle ha plats för en extra kanin och att han skulle bli utmärkt som sällskap åt honorna, kastrerad då. Jag skickade iväg ett DM på instagram och berättade kort om det hem jag hade att erbjuda, och vi kom överens om att jag skulle dit och hälsa på ungarna ett par dagar senare. När jag var där somnade han nästan i mina händer, och innan jag gick frågade Alva plötsligt: "Skulle du vilja tinga honom?" Mitt svar blev att det ville jag väldigt gärna. Och så blev det. Jag som var inställd på att vänta ett par dagar, till helgen, då jag visste att hon skulle bestämma vem som skulle få köpa honom. Den väntan blev inte av och det gick så fort från det att jag först såg bilden till det att han var tingad att jag knappt förstod att han var min. Men det kändes så rätt. Grim är min första hoppavlade kanin. En jättego kille, med syskon som redan nosar på medelsvår. Så fort vi får tiden att hoppträna ordentligt kommer han att få visa vilken potential han har. Lite har jag redan sett, förstås, men vi har inte kommit igång ordentligt. Och nu under sommaren bor han hemma, hos mina föräldrar. Tanken är antagligen att han blir kastrerad och får gå ihop med någon av tjejerna. Flera av brorsorna har redan blivit föräldrar till jättefina kullar, men han har för mycket bettfelslinje och är besläktad med för många för att det ska kännas värt att inkludera honom i min avel, och så var det sagt redan från början. Som alltid när det gäller bloggar lyckas jag "glömma bort" dem sådär ett halvår i taget eller mer... Ja det var rätt länge sedan jag jag var här. Men jag skriver fortfarande, ibland. Och sedan sist har en del hänt. Största nyheten är väl att Lyra flyttat hit, en harkorsning med tävlingsnamnet Dragonair, från Tullnäsets kaniner.
Nu har hon nyligen passerat tre månader, och hittills är hon allt jag kunnat hoppas på och förvänta mig! Full av energi men stannar gärna upp för att bli klappad. Orädd och nyfiken. Hoppkanin, det tror jag det! Lyra är min framtida avelshona för hoppkorsningar. Efter att ha letat runt i ett halvår hittade jag en planerad kull som verkade vara i princip precis vad jag var ute efter, och eftersom att det troligtvis inte skulle bli några fler kullar efter samma kombination lyckades jag intala mamma om att jag skulle kunna ha med henne på min praktikplats under sommaren, så att mamma inte behövde ta hand om en kanin till. Och så blev det. Nu är hon här med mig, och jag jobbar under dagarna med får som går och käkar gräs hela dagarna - det enda vi gör med dem är att flytta dem till nytt bete varannan dag i genomsnitt, och just nu kolla efter nya lamm. Det här gör jag som en del av gymnasiet, under sommaren mellan tvåan och trean, men just nu finns det nog ingen plats där jag skulle vilja vara hellre. Här finns så mycket som jag kan lära mig! Nå, Lyra bor i alla fall bakom husknuten, och käkar gräs hon med. Hon äter inte ens upp höet, om jag inte snålar med det gröna någon dag på grund av tidsbrist. Mina krav när jag hittade kullen var ganska många. Hon skulle vara efter en mamma som tidigare fått flera stora kullar och tagit väl hand om dem allihop. Hon skulle vara obesläktad inom hoppkaninsaveln. Hon skulle helst inte vara brokad. Hon skulle ha uppåtöron, och gärna något av harens kropp. Hon skulle givetvis vara defektfri, och kaningården skulle inte haft några sjukdomar på det senaste. Hon skulle väga 2,5-3 kg som vuxen. Föräldradjuren skulle vara väldigt trevliga båda två och ha potential inom hoppningen, men något krav på meriter hade jag inte. Och dessutom ville jag hitta en uppfödare som hade tänkt igenom kullen noga - jag ville inte köpa en "perfekt" kanin från någon som bara tagit en kull för skojs skull, utan planering. Ganska många krav, som sagt. Först kunde jag inte hitta en enda kombination av föräldradjur hos de uppfödare jag tittade på som skulle ge någonting i närheten av vad jag sökte. Då tänkte jag ännu att jag hade något år kvar tills det blev aktuellt att köpa, så det gjorde inte så mycket. Och sen dök den här kullen upp, som någonting som skulle bli av någon gång till våren. Nu råkar det vara så att jag sneglat lite på pappan redan tidigare, och tänkt att "någon sån där skulle man ha". Starlights Tower Heist, hoppkorsning på 2,5 kg med hare i sig. Så när han skulle få kull tillsammans med en väldigt fin hona, Åkerbys Spirulina Superfruit 2,8 kg, obesläktad och 50% belgisk hare, lät det som rena drömmen. Efter lite frågor kom jag fram till att den kombon hade allt jag sökte. Så när kullplaneringen blev spikad och vi kunde börja lämna intresse skickade jag ett långt mail redan första natten, hamnade först i kölistan och fick så småningom tinga Tullnäsets Dragonair, aka Lyra. Jag kunde inte varit nöjdare! Vad gäller kaninen är hon allt jag hoppades på, och vad gäller uppfödningen har jag stor respekt för Emmeli, som är året yngre än mig men har enormt stor praktisk erfarenhet av kaniner, hon vet vad hon gör och står upp för det. Att åka eller inte åka, det är frågan. Det är en bit till närmaste sjukdomsutbrott - RHDV2 pratar jag förstås om - vi är ju utanför karantänzonen. Och nu var det väl ett tag sedan senaste utbrottet. Folk tävlar ju, och de har inte drabbats. Kanske kan jag också åka då, trots att mina kaniner inte är vaccinerade?
Så tror jag att många resonerar. För mig är det inte aktuellt - jag har ingen kanin som är redo att tävla - men ändå. Många verkar tycka att det är lugnt. Jag håller inte med. Jag skulle inte åka utan att vaccinera mina djur, och kanske inte då heller. För om jag åker, är jag ytterligare en av alla som "tävlar ändå". Och ju fler vi blir, desto större risk är det att andra chansar, och förr eller senare drar någon av alla dessa som "kanske inte borde åka men testar ändå" med sig smittan och vi får ett nytt utbrott. För mig handlar det inte om att skydda mina kaniner, det handlar om att hindra smittspridningen. Och ju fler som tävlar, desto större risk är det att någon sprider vidare sjukdomen. Så länge karantänzonen är såpass nära att folk som tävlar kan haft kontakt med folk inom karantänzonen skulle jag inte åka. Just för att ingen annan ska få för sig att åka "eftersom att alla andra gör det och det går bra" och omedvetet sprida smittan. Jag hoppas att det går att förstå hur jag tänker. Det är svårt att få ner det i ord och vara säker på att budskapet kommer fram - jag vill ju inte säga "åk inte på tävlingar". Jag vill ju förmedla varför jag inte tycker vi bör åka, vi som bor "i närheten" av riskzonerna. |
Kategorier
Alla
Arkiv
Januari 2018
Bloggar jag följer:
@aeonskaningard på instagram
|